Rapport från en soffa om ispåse och skrivkramp

Tillbringade kvällen i går i soffan. En stor ispåse kylde mitt vänstra knä som börjat svullna och värka på ett för mig oroande sätt. Det gjorde riktigt ont.
Visst kan det vara skönt att tillbringa några dagar på soffan med en god bok, eller skrivande min femtioelfte roman, jag är för dum för att sluta försöka...
Den här veckan hade jag ju hellre tillbringat stående framför dart-tavlan. Jag är, några dagar till i alla fall, regerande distriktsmästare i dart, damsingel och oldtimers-dam. Hade ju hoppats att vara i form för att i alla fall ha en möjlighet att försvara mina titlar, eller kanske få en i mixdubbel eller damdubbel.
Nu blir det väl mest att jag sitter på en stol och tycker synd om mig själv, men ska ju inte vara så ledsen för det, så långt det är möjligt ska jag försöka kasta på lördag; om inget annat så får jag stryka mig i OT som inte är någon viktig klass.

Det är ju bra att läsa mycket när man skriver; se hur etablerade författare löser vissa problem. Jag läste lite i Stephen Kings bok Benrangel nu i veckan. Han har en kuslig förmåga att vara bra på det där med planteringar. Jag försökte att för mig själv analysera lite hur han bygger upp spänningen, han sår små frön som han upprepar med jämna mellanrum tills de kulminerar i en kuslig men ack så välskriven scen.
En annan intressant sak är att han även lägger energi på att gestalta vad som inte händer. Detta är något jag aldrig har tänkt på tidigare, och det blir i alla fall några av hans romaner på läslistan varje år, men jag har aldrig förr lagt märke till detta särdrag i hans skrivande.
En intressant idé från en intressant författare.

I boken Benrangel tar han ofta upp problemet med skrivkramp, ja huvudpersonen är författare. Skrivkramp är något hemskt, när man vill skriva och berätta och sitter där vid datorn men inte får fram något. Jag vet inte vad man ska göra åt det mer än att hoppas att det går över.

Jag kör bitvis fast i mitt senaste romanförsök. Det är en nutidsberättelse med nutidens konflikter, en  förbjuden kärlekshistoria som egentligen är en metafor för något större... lite svårt att förklara men jag tror verkligen på min idé.
Det jag upplever som ett litet problem med mitt fiction-skrivande är miljöbeskrivningar. Jag har svårt att skriva om miljö, och jag har stora problem med att stapla adjektiv på adjektiv. Det blir lite konstigt, men jag tränar på det.
Det är roligare att skriva vad som händer, vad personerna tänker och gör. Men en god författare bör ha med lite miljöskildringar, ge berättelsen en färg och en bakgrund. Jag jobbar verkligen med det men tycker att det känns konstigt, men det ger sig väl.

Jag gillar substantiv och verb helt enkelt, så är det bara. Får försöka använda dem i mina miljöskildringar så blir det kanske mer äkta, mer min röst.

Nu ska jag göra mig en smörgås och ta en kopp kaffe och återgå till soffläget. Hoppas att knäet blir mindre innan lördag, och att det slutar göra så förbaskat ont!